torsdag 16 mars 2017

No entrance

Ett nytt objekt kallas för No Entrance.
Det är många tankar bakom detta objektet. Det finns säkert fina och allmängiltiga benämningar för alla fenomen och upplevelser som har bidragit till att det blev som det blev. En del av intryck kommer från kulturhistoria och språk, en del - vem vet varifrån tankarna kommer? Inte jag. De bara kom en vacker morgon.
Att inte känna sig hemma någonstans, sakna tillhörighetskänsla eller uppleva att inga ansträngningar leder till önskade resultat. Att vara bekymrad, ledsen eller orolig. Eller - att välja bort samma vägar som väljs av andra, hålla fast vid sitt och vara sig trogen. Att gå oberörd förbi mot sina mål eller utan några mål alls - bara titta upp i det blåa. Eller - inte släppa in det man inte vill släppa in...
Jag tror att var och en kan se något eget i både objektet och dess namn - jag bjuder inte på några färdiga lösningar.
3 delar, ca 3x1,5 m i monterat tillstånd. Svenska ullsorter med inslag av linfibrer och portugisisk merinoull (fick slut på mörkbrun finull).

lördag 28 januari 2017

Stillasittande tankar i bruset.

Nu har jag 3 olika evenemang bokade för de närmaste 4 månader, Fårfest i Kil och 2 kurshelger i Borås, de sistnämnda dock med oklara datum. En och annan föreläsning på nära håll står också på agendan, men dessa klarar man på en dag utan övernattning. Det får räcka för vår/sommarhalvåret, jag tror inte att jag kan få ihop fler tillfällen att åka bort. Den slags energiförråd börjar tryta och det känns att den konstnärliga biten lider när sociala aktiviteter tar över. Det behövs en hel del tid för eftertanke och för att hitta balans - och jag skäms nästan över hur banalt det låter.
Något har gått sönder och behöver repareras. Den grund jag har stått på, marken jag hade fått min näring ifrån, utsikt och perspektiv som jag var så van vid har förändrats, grävts om och blivit ombyggda och jag kunde inte rå för det. En skymf av ett vägskäl spökar i en troligen snar framtid, marken är frysen i väntan på förändring och behöver återhämtning innan det händer något.
Jag försöker hålla tankarna klara. Något slags informationshygien behövs i den tid av informativ överflöd som vi lever i. Ganska ironiskt - i och med att lägga ut denna text på bloggen bidrar jag faktiskt till den informativa bruset som ingen bryr sig om och bara hungrar efter nästa dos när man har tuggat i sig nästa inlägg, artikel, nyhet eller något annat.
Jag längtar efter långsamhet. Att låta saker ta tid och göra en sak i taget, följa naturens rytmer och dygnets ljus. Jag valde att arbeta med naturliga textilmaterial rätt så omedvetet, men nu efter ca 15-18 år inser jag att det var det första steget till denna längtan efter långsamhet jag gjorde när jag tog i ullen för allra första gång och såg hur vackra de okardade lockarna var. Det var något så obeskrivligt genuint över en nyklippt fårfäll med små halmstrån, lite kardborre och granbarr intrasslade i lockarna, med den varma, sötaktiga och lite skarpa fårlukten, med fettet som satte sig på fingrarna som en hölje och då blev händerna varma - allt detta kändes lite grann som en tidsresa, att jag stod där och tittade tillbaka på alla de kvinnor och män i byar, på gårdar, i shtetl och i stadens utkant, på 1800,1700,1500, 1200, 800, 300 talet och vidare till Noas Ark - vi stod där alla, lika vördnadsfulla med fårlukt i kläderna och lanolinfett på händerna och tittade på den fantastiska, enkla, bestående och så fullkomligt perfekta - på den nyklippta ullen. De såg mig de med, de talade till mig genom alla de plagg och föremål som deras händer rörde, alla tråd som de spann, alla tyger som vävdes och alla filtar som tovades. De hade inte bråttom, de följde dygnets rytm och årens lopp och även när de gick in i fabrikerna där tusentals trådar spanns på en timme och hundratusentals meter tyg vävdes på en dag hade de i tankarna att saker och ting skall bestå och att det tar tid att göra dem.
Det var en mycket kort stund när jag sveptes med denna historiska oändlighet och den långa resan som människa och ullen gjorde tillsammans men fröet var sådd och sedan dess har jag försökt att hålla i trådarna. Att hitta ett språk som de försvunna röster kan använda för att bli hörda idag, att förmedla den djup och rikedom som lever i äkta saker och material, att samla ihop små korn av det långsamma livet nu, idag, och på detta viset kanske återfå en någorlunda fastare grund att stå på, det är nog det som är viktigt. Att sluta cirkeln och komma in i rytm, balans, kretslopp och plocka fram det viktiga.
Att filta samman enstaka fiber...

lördag 31 december 2016

2016 - att resumera.

Det var ett mycket intensivt år. Så mycket så att jag hängde knappast med i farten.
Har gjord ganska få objekt, men de har blivit större på sistone. Experimenterade fram en gansta spännande teknik och känner att jag har en liten nyckel till ett nytt uttrycksspråk, liksom något är på väg att mogna. Det är mycket viktigt att inte störa denna känsla och låta saker ta tid annars blir det bara brådmoget och smaklöst i alla avseenden. Väntar...
Har hållit en kurs på KreaTov, mycket spännande och utmanande - helt annat regi än jag är van vid. Träffade många underbara människor som brinner för filt och ull, har sett en bra bit av Gotland, sovit på vinden i ett vackert gammalt gotlandshus och gått barfota under stora askar hemma hos Anna och Hans - underbart. Vemodigt att tänka tillbaka till dessa stunder av total ro och avslappnad som jag upplevde där i somras - trots att vi hade mycket att göra med kurserna och annat har hela familjen fått några härliga stunder.
2 av mina distanselever kom in på högre konstnärliga utbildningar i år med - mycket roligt! Och jag har 2 grupper på distans detta läsår, dessutom mycket motiverade och duktiga elever, helt underbart!
Har besökt Handmade Issues i september tillsammans med Anna S., mycket att tänka på och reflektera. Några trådar tar vi och spinner vidare på. Vi tog oss även en lång promenad i höstvarma soliga Stockholm - från Djurgården och HV skolan där vi var på studiebesök och handlade lite böcker till Östermalm via Gamla Stan och svängde in i alla mer eller mindre intressanta (från ullperspektivet) butiker. Det finns gott om folk som vet vad de gör och vad de säljer, och mest glädjande är att det finns kundkrets för de riktiga material! Många spännande samtal och intryck där.
Även några olika stora projektansökan har blivit skrivna, i samverkan och enskilt, får se vart det leder...
Ett av mina objekt är publicerad i Fiber Art Now online gallery: http://fiberartnow.net/excellence-fibers-gallery-2016/
Samma objekt och ett till åkte till LA för att ställas ut i Palos Verdes Art Center  http://www.wearableexpressions.com/
Spännande!
Jag har även varit sjukskriven, överväldigad av livets gång och dess snabba svängar, uppgiven, vemodig, glad, likgiltig och förhoppningsfull. Jag blev inte mindre sarkastisk och ironiserande, har kanske något mindre tålamod med diverse dumheter.
Hoppas att alla ni som läser får ett gott nytt år med glädje och värme och allt ni önskar er.
Jag skall inget lova men jag försöker att vara bättre på att skriva i bloggen.
Gott Nytt År!

torsdag 1 januari 2015

Gott Nytt År! Vart tar tonårskläderna vägen?

Vill gratulera er alla med att ni klarade 2014 och följer med i 2015! Och gratulera mig själv med att ni är här, det känns underbart. Vi fortsätter vidare och alla gamla otrevligheter stannar kvar i det gamla året, nu blir det bara bra!
Jag ville dela med mina tankar om tonåringar, återbruk och kläder. Som många säkert känner till har jag en tonåring hemma och de där små liven de har en tendens att plötsligt skjuta upp i längden så att en vacker dag har de inga kläder alls att ta på sig. Eller ju, i för sig har de kläder men armarna hänger utanför ärmar och benen sticker ut från byxbenen och tröjorna når inte till byxlinningen längre men slutar någonstans strax under revbenen. Min käre son har vuxit ca 15 cm på 5 månader, men benen och armarna har blivit ca 20 cm längre ser det ut som. Så det kom en vacker dag när han kom till mig och sa: "Mor, jag har inga kläder kvar, vi måste handla". Sagt och gjord, vi åker till stan.
Min son följer inte med mainstream, han läser mycket, är intresserad i biologi, historia och fysik och har aldrig tittat på "Idol" eller liknande. De senaste tonårsmodetrender lämnar hans hjärta oberörd, han tycker oftast inte om kläder, stilen, budskap och formen. Däremot tweed, manchester, stickade ylletröjor, denim och läder är absolut av intresse. Han är också en mycket miljömedveten människa och vill absolut inte ha något syntetiskt och giftigt på sig. Så utgångsläget är inte lätt...
Vi börjar på en av stadens sekond-hand butiker för att jag med viss säkerhet visste att chanser att hitta plagg utan tillsatta syntetfibrer i andra butiker är ganska låga och de få välsorterade klädaffärer för herrarna som har sådana plagg i sitt utbud är tyvärr lite för dyra för oss (särskild med tanke på att han fortsätter att växa). Efter att ha hittat flera passande plagg fortsätter vi till en annan sekond-hand affär där "jaktbytet" blir lite mindre, men jag hittar en "lilla svarta" i siden för mig själv, bra även det. Sedan fortsatte vi till ett par "vanliga" butiker där vi införskaffade saker som man inte handlar på sekond-hand, som t-shirts, strumpor osv. Nåväl, inledningen börjar bli för lång.  En sak har jag haft i huvudet hela den långa dagen (och dagar blir långa när man handlar med en tonåring!) : Vart tar alla tonårskläder vägen när de blir för små? I 2 sekond-hand butiker har vi sett MASSOR, BERG av olika kläder, flera riktigt spännande vintageplagg, fina kvalitetskläder av respekterade producenter och någorlunda rena trasor från kedjebutiker, men! Till vuxna eller till barn under 160 cm. längd. Det finns såklart vuxna plagg som passar redan, men oftast är de för breda när de passar i längden och för korta när de passar i bredden, särskild ovandelar, byxor är det lättare med. Tack och lov gör man jeans fortfarande med 2 mått som utgångspunkt - längd och midjeomfång, så det är ganska enkelt (oftast). Men kavajer, skjortor, tröjor, jackor!!! Rena katastrof...
När jag var liten hade pappa kostym och slips till arbetet. Han var bredaxlad och ganska grovt byggd och beställde sina kostymer hos skräddaren inte för att "lyxa till" det, men för att det var svårt att hitta ganska breda plagg för en mellanlång man som INTE är fet. Då fanns det t.ex. storlek 48 längd1-2-3, anpassade till att människor som har samma storlek kan faktiskt vara olika långa. Jag är säker på att det finns fortfarande sådana graderingar hos de fina producenter, men vi var ju ute efter tonårskläder! Var är de?
Jag vet att tonårskillar idag har mycket mer kläder än tonårsflickorna hade för 25 år sedan. Vad gör de med kläderna när dessa blir för små eller omoderna? Vi ger bort till dem som har mindre barn och det har vi alltid gjord eftersom mitt barn var nästan alltid störst och längst. Byxor och skor brukar slitas till mull så de bitar som blir kvar klipper vi bort för eventuell återbruk, i fall det går såklart, resten åker i soporna. Men alla dessa luvtröjor, t-shirts, jackor, vart tar de vägen? Jag märkte det ganska länge sedan men lyckades formulera bara nu - det finns för lite tonårsplagg för killar i sekond-hand affärer, varför? Och alla, ALLA t-shirts jag har sett under den där shoppingsdagen var med stora tryckta motiv eller bokstäver, oftast i plast. Inte bra alls, det vill vi inte ha! Till slut hittade vi "vanliga" t-shirts utan tryck eller något, bara släta vanliga i neutrala färger, efter 4 butiker sammanlagt - inte bra!
Skulle gärna velat utmana alla tonårsföräldrar och tonåringar - lämna era avlagda kläder på sekond-hand även om de kommer från sekond-hand. Köp inte kläder med motiv tryckta i plast, det är hälsovådligt. Handlar ni nytt - handla kvalitetsplagg så kan ni ha dem mycket, mycket längre och någon annan kan ha dem efteråt. Tänk om er klädpolicy i det nya året och gör rätt för er själva och miljön!
Ha ett gott miljövänlig och stilfull år, fortsätt att vara omtänksamma, vackra och eleganta! Vi ses och hörs!

söndag 23 november 2014

Berätta om filosofin och livsstilen.

Jag kom på att ni som följer bloggen vet kanske inte riktigt varför jag gör som jag gör och vad är grunden till att mina alster ser ut som de gör. Så jag skall berätta lite och kommer att göra det lite oftare framöver.
Jag är född och uppvuxen i en mycket stor stad, i Gamla Stan med spårvagn framför fönstret. Egentligen om jag tittar tillbaka på min barndom känner jag att tiden från september till juni var bara väntan på att komma ut till sommarstugan, väntan som avbröts av vistelse där under höst - jul - och påsklov. Det var mitt drömland, där var det tyst och alltid vackert och 5 stora tallar bredvid huset sjöng sina sånger för mig både vintertid och på somrarna när jag skulle somna.
När jag var tonåring drömde jag om att bo i skogen, i ett timmerhus bredvid en älv och hämta vatten i stora ämbar, gå ditt ner till stranden mellan smultron, ljung och blåbär. Det var i trakterna med höga tallskogar och honungsdoft så tjock så man kunde skära i den när ljungen blommade för fullt som huset skulle stå.
Det gick några år och (ganska plötsligt i och för sig) bor jag i skogen, på en sluttning som börjar vid en klippa och där växer det vacker bokskog med flera höga ståtliga tallar här och var, och mycket smultron, sen mitt i sluttningen ligger det huset och ängen, och sen ner mot träsken börjar granar och björkar ta vid. Huset är förvisso klädd med hyvlade brädor, men det är ett timmerhus, och även om det doftar inte så mycket av färsk timmer numera, det är varmt och gott och vedspisen håller liv i vår lilla värld. Huset är över 100 år gammal och kräver mycket tillsyn som vi försöker att utföra så gott vi kan. Och vi slapp faktiskt att hämta vatten från älven (det finns inga älvar inom gångavstånd), vi har istället borrat en brunn och grävde ner massor med rör och får fantastiskt gott vatten hem. Avlopp och infiltration har vi också byggt så lite moderniteter finns det här ändå. Det går att leva utan tjock ljungdoft omkring sig, och det finns ställen i skogen där det doftar precis som det skall på sommaren.
Det var aldrig meningen att bli självförsörjande i dagens mening, men att vara oberoende har alltid känts viktigt. Kanske uppväxten i kalla krigets spår har spelat in, men att ha tillgång till egen mat och kunna förse sig själv med nödvändigheter har alltid varit en självklarhet.
Så småningom har det blivit till en liten köksträdgård med morötter, palsternackor, flera sorters kål, tomater, pumpa, sqwash, kryddlandet och självklart blommor här och där. Jag älskar att ha blommorna mellan grönsaker, det blir vackert och så kommer det pollinerande insekter. Vi gödslar med gräsklipp och har egen trädgårdskompost, delvis för att vi är för lata för att köra iväg löv och kvistar, delvis för att vi är för snåla och för praktiska för det.
Vi får se hur länge vi klarar oss med egna grönsaker denna vinter, morötter gick förlorade - mössen gnagde på dem eftersom jag har inte tillslutit behållaren ordentligt...
Vi eldar med ved och lagar mat på vedspisen. Vi använder gulsåpa för all rengöring utom diskning, där köper vi ett diskmedel utan parfym. Vi är lite allergiska mot sköljningsmedel och parfymerade tvättmedel, därför använder vi ättika, soda och tvättnötter. Vi äter våra grönsaker färska och konserverade och arbetar, både jag och min man, med att bland annat ge ett nytt liv till gamla saker. Är inte det underbart?
Och det är inte så att vi har bestämt oss en vacker dag för att  "vi skall leva det grönaste möjliga livet i världen", absolut inte. Det bara blev så. Vi har båda två tillräckligt med förnuft för att laga saker som går sönder istället för att köpa nya, och köpa bra kvalité om vi köper något. Förnuft  är också förklaring till varför vi odlar mat (smakar bättre och ser bra ut och man slipper att klippa gräs på 1ha), och att vi behöver lugn och ro för vår skapande är färklaring på varför huset ligger i skogen och inte i ett villaområde.
I skogen och på ängen växer det växter för färgning och medicin, träd för träarbete och stenar för dekoration. Om vi bygger upp och slutför kretsloppet så kan vi hitta en möjlighet att skapa och vara kreativa utan att lämna särskild mycket spår, och det är ju underbart i sig.
Ungefär så tänker vi om vår livsstil. Kanske inte de mest strukturerade tankar i världen men en liten förklaring på varför just så...



lördag 15 november 2014

Funderingar i novemberrusket

Den nya kollektionen är färdig för två månader sedan och jag har redan börjat jobba med nya plagg... Foton är stora och är helt omöjliga att ladda upp här, men det finns möjlighet att se dem ändå!
Här https://www.flickr.com/photos/30213553@N03/sets/72157648876996511/
Eller här http://v-design.se/Galleri/2014%20Easy%20Things.html , välkomna!
Snart kommer nya plaggen att visas både här och där, håll utkik!
Har många tankar om hur olika definitioner är sammanflätade i våra textila höljen. Vad vi visar med de textilier som vi omger os, vad har formgivaren lagt i dem, vilka känslor, minnen, associationer de väcker - och hur det hela blir en del av oss eller inte. Kommer att dela med mig av mina tankar här lite allteftersom.
Har även insett att det är dags att rensa ut ordentligt både i huset och i ateljén. Kanske boka ett bord på loppis? Får tänka på saken. Kläder, prylar, misslyckat presentporslin med mera - och jag har nu insett att jag kan inte återbruka ALLT... Det är väl ett steg i rätt riktning, eller hur?
Skall snart hem och tända brasan, inga fler göromål för idag, bara mysa, sticka, äta och varma sockor på!
Ha en trevlig helg och håll fötterna varma!

måndag 10 november 2014

Återbruk och minnen

Här om veckan fick jag en mycket trevlig beställning. Kundens mormor hade tydligen mycket bra smak och var en modemedveten kvinna i sinom tid. Nu är hon lite äldre och barnbarnet fick en del av hennes avlagda klänningar från förr. Damerna som tur var har ungefär samma storlek så det var inte så svårt att göra om klänningar. Den svarta klänning i 60-talssnitt behövde tas in lite grand, och när jag vände den ut och in upptäckte jag att från början var den exakt lika smal som vi skulle göra den nu, på pricken efter mina nålar. Spår av äldre uppsprättade sömmar syntes väl på insidan och på fodret också. Klänningen var sydd mycket tätt nära den överlockade kanten både i tyget och i fodret, trådarna var gamla och slitna - det händer rätt så ofta med äldre kvalitetsplagg i kraftigare tyger att under tygets vikt slits trådarna i sömmar lite snabbare än man vill. Sidsömmarna blev sprättade, trådrester bortplockade, allt ångpressades och syddes ihop på nytt, både tyget och fodret. I andra sömmar var det inte lika slitet, sömmen mitt bak i fodret fick också lite "lyft", det var nära gränsen. Tyget är tämligen fräsch för sin ålder och snittet är aktuell igen - och vem har för många av "de små svarta"? Det är väl ingen som kan ha för många plagg av denna sort! Vi får hitta en lösning för att fräscha upp ärmhålen på klänningen, det är bara där det syns att plagget är välanvänt. Har så mycket glädje av att jobba med äldre plagg, de är oftast så välsydda och logiska, inget slarv, inget "fort och fel" sömnad... Fast just denna klänning var nog omgjord flera gånger tänker jag i efterhand, eftersom överkastning av kanterna är gjord med flera olika sömmar och trådar eller saknas på flera ställen - kanske detta plagget var om mer än man kan läsa av på stående fot. Får nog ställa frågor! En hel historia kan ligga bakom!
Den andra klänningen, i mönstrat viscosesammet, elastisk och figurnära, har också den tidstypiska drag för 60-talets andra hälft. Den verkade ha lite fel längd för kunden, hon kanske är lite längre än hennes mormor, så vi kortade den med en bra bit. Av restbiten är det tänkt att göra en snygg handväska som kan bäras separat eller tillsammans med klänningen. En liten ståndkrage kändes också lite fel så en snygg och avskalad båturringning blev en bra lösning. Dragkedjan på ryggen var isydd som en vanlig dragkedja trots att det var en s.k. dold dragkedja så jag sydde in den på rätt sätt. Det som var riktigt akut med klänningen var att den har blivit omsydd fler än 2 gånger efter sömnspåren döma och den sista gång var det ickeelastiska sömmar som man valde för att sy ihop sidsömmar, axelsömmar och sy i fodret (ett kortare foder i laxfärgat fodertyg som slutar under bysten). Och självklart medan man använde plagget har trådarna blivit utsatta för oproportionell belastning eftersom tyget är elastisk och nästan alla sömmar sprack på flera ställen. Jag sydde om dem med elastiska sömmar och var tvungen att lägga en kantstickning runt ärmhålen för fodrets skull. Väldigt små sömsmån måste jag säga! Och ångpressa fodertyget i helsyntet går sådär, man vet aldrig var gränsen går med de gamla tygerna. Men snyggt och hel blev den, själv är jag nöjd!
Den tredje klänningen var av det nyare snittet, men lika avskalad och elegant i utformningen som de andra. Den är gjord för beställning i Indien och är i sidentaft med mönstrat sidenfoder. Tyvärr hade skräddaren lite för bråttom och har inte hållit sig till trådriktningen vid tillskärning, därför drar det ihop i sidorna och vill sneda sig vid sidosprundet. Det ledde till att sprundet sprack och tyget blev lite skadat. Jag har lagat hålet med sidentrådar i passande färg som jag plockade från en tygrest från förr (det är bra med stora restlager!) och har vikt in mot fodret lite mer av tyget, så att sprundet blev en aning bredare nedtill men lagningen hamnade på insidan. Jag har även gjord om fållningen nedtill vid sprunden, den var välgjord men tyvärr rätt så osymmertiskt. Skulle gärna vilja rätta ut nedre kant efter trådriktningen men är lite rädd för att fodret räcker inte till i så fall, lite för små marginaler där.

Viktigt för mig var att jag kände någon slags kontakt med det förflutna, an susning av äldre tider, någon annans glädje och ungdom och var så oerhört glad att göra om och fräscha upp dessa äldre plagg! Det kändes nästan som att laga och reparera gamla vackra dockor eller gosedjur, att väcka till liv något som har sovit länge. Helt otroligt, jag brukar vara ganska lugn medan jag jobbar :) Och självklart lär man sig jättemycket varje gång man öppnar ett äldre plagg, de var verkligen personliga förr! Numera kan man knappast se vilket märke har tillverkat plagget, och det spelar knappast någon roll längre, men då var det kläder det!
Har knyckt lite idéer från den svarta klänningen :) enkla lösningar ger oftast fina resultat!
Hoppas att även kunden blir nöjd, vi skall ju hitta på en handväska av resterna också!